Jag har märkt att folk har jävligt fullt upp i sina liv. Men var och när fan går gränsen egentligen? För fan vad jag hatar just nu.

Det känns som att det är dags att säga upp bekantskapen med vissa personer...

Det går bara runt. Runt, runt, runt. Hur länge ska det hålla på?

Jag försöker ignorera dig, men kan inte. Om du skulle ta bort mig ur ditt liv hade allt blivit så jävla bra. Jag hade kunnat radera dig för gott för jag vet att du aldrig skulle höra av dig. Men eftersom du gör det ibland så funkar det inte. Jag vill inte säga det till dig, att du ska sluta höra av dig, för det känns som att jag missar något. Men vad? Vad fan missar jag?! INGENTING egentligen! Jo förresten, dig..
sinnes

Jag blir sjuk. Sinnessjuk. Man blir så otroligt jävla glad i början, alltid. Sen efter ett tag börjar allt lägga sig och man blir så jävla ledsen. Just nu har det lagt sig tillräckligt och jag är ledsen. Inte på riktigt för jag vet inte om jag ska det, borde jag? Det känns som att jag lever efter hur jag tror att det ska vara och inte hur jag känner.
 Egentligen känner jag nog inget, "Het och Iskall" liksom.. Iskall och känner ingen empati, det är bra. Jag och Angelica har ju kommit fram till att vi är perfekta för varandra om vissa lägen skulle bli extrema...

Vet fan inte vad jag snackar om. Är så jävla trött och borde sovit för flera timmar sedan.
Kanske tar bort detta inlägget sen. Var tvungen att skriva av mig..


I never really ever know what to say
When all of my emotions get in the way
I'm just trying to get us on the same page (Wish I could explain)

I always get it better right afterward
When all the wrong impressions are said and heard
How come I can never get the right words, I need to convey
Wish I could explain The things that I have to work out

I don't feel right
What has come over me
I'm about to lose my mind

I'm a fake

Bilden säger ju allt. Så fejkat leende att man dör. Eller? Var jag så jävla glad när jag var med honom? Det hoppas jag inte. Världens bästa gick till att bli den sämsta.
Gjorde jag allt för att jag trodde att det skulle bli bättre? Jag visste ju att det inte skulle bli det.
I början kunde jag inte träffa någon annan eftersom jag tänkte på dig hela tiden. Jag ville inte men jag gjorde det. Fy fan för detta. Varför är allt så kul i början? Sen när det börjar bli seriöst så ångrar man sig så jävla mycket! Jag gillar ju när det är oseriöst och man lever i nuet. Alla dessa måsten, att det ska vara på ett visst sätt från början. 
Varför frågar alla efter dig när de ser mig? Hur kan alla veta vem jag är och att du känner mig? Hur kan hela världen veta allt när jag inte vet nånting?